Hausschatz der schwedischen Poesie, eine schwedische Anthologie und Literaturgeschichte, in Proben mit Uebertr. in Prosa, und Einleitungen, von G. v. Leinburg. Die gothische Schule

Cover
Otto Gottfried Lüttgendorff-Leinburg (freiherr von)
1860
 

Was andere dazu sagen - Rezension schreiben

Es wurden keine Rezensionen gefunden.

Ausgewählte Seiten

Häufige Begriffe und Wortgruppen

Beliebte Passagen

Seite 320 - Was tu ich hier? Sie sind begraben alle, Mit denen ich gewaltet und gelebt. Unter der Erde schon liegt meine Zeit, Wohl dem, der mit der neuen nicht mehr braucht zu leben!
Seite 134 - Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkas bland nymferna uti den gröna lund. . Men ack! hans glädje ligger ej i kannan, ej i idyller, som han kring sig strött; hans druckna öga söker än en annan, och märk det vemodsdraget öfver pannan, ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt.
Seite 147 - Balder fans, än tvenne hjertan, hvilka lofva hvarann en trohet, fast som hans. Till himlen mera än till jorden min kärlek hör, försmå ej den! I himlen är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som re'n deruppe vore! 0 den som nu med dig fick dö, och segrande till gudar fore 1 famnen på sin bleka mö!
Seite 136 - Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, men det var sol deri, och, hur du klagar, hvar stodo vi, om de ej varit till?
Seite 90 - Som en hjälte går du på din glänsande stig, dina härar ännu välva trygga kring dig. Men det kommer en stund, då din gyllene rund springer sönder: dess knall manar världen till fall. Och som ramlande hus störta skapelsens hörn efter dig uti grus; och den flygande tid, lik en vingskjuten örn, faller död därbredvid.
Seite 95 - Då steg en mjeltsjuk svartalf upp, och plötsligt bet sig den svarte vid mitt hjerta fast; och se, på en gång allt blef tomt och ödsligt, och sol och stjernor mörknade i hast; mitt landskap, nyss så gladt, låg mörkt och höstligt, hvar lund blef gul, hvar blomsterstängel brast. All lifskraft dog i mitt förfrusna sinne, allt mod, all glädje vissnade der inne.
Seite 11 - Ensam ärjag; och den siste, ja, den eiste, ende lemnade af mina vanner vill ej mer med mig pläga samqväm. Sen, J Gudar! detta svärdet : nu är det tungt i den garnies händer. J veten, jag har ej mycket aktat blöd eller lifvet: Bort det! — att Kämpen skulle du nesligt...
Seite 7 - En gång äfven jag egde länder och borg, Och drack under sotad ås, Och drog för rike och menighet sorg, Och sof inom väggar och lås. Det var en hel vinter, — den syntes mig lång, Och fast jag var kung, var dock jorden mig trång Emot hafvet. Jag ingenting gjorde, men hade ej ro, För att hjelpa hvar hjelplös gäck. Till mur vill man ha mig kring bondens bo Och till lås för tiggarens säck. På sakören, edgång och tjufvar och rån Jag hörde mig mätt; — vor' jag långt derifrån Uppå...
Seite 110 - Vistas på höjderna du, der åskan och stormarna tala, dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig. Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.
Seite 66 - jljn okänd kämpe lik, som mot en sköldmö strider med sluten hjelm, med blinda slag, så, Nore, var vår strid. Fäll hjelmen ner omsider och känn din systers anletsdrag! Drag stridens handske af! Din hand är fast som hällen, kom, räck mig den till trohet, öfver fjällen! Ack! fordom lekte vi, ett tvillingpar, tillhopa, en högväxt ätt uti Allfaders hus. Som två valkyrior snart vi flögo kring Europa, och Rom a föll, en verld i grus.

Bibliografische Informationen